Internationell konkursförvaltning är ett juridiskt minfält – och det blir bara krångligare

När gränserna suddas ut men lagarna inte gör det

Tänk dig ett svenskt bolag med dotterbolag i Tyskland, lagerverksamhet i Polen och kunder spridda över hela EU. Bolaget går i konkurs. Vem bestämmer? Vilken lag gäller? Och vem tar hand om tillgångarna som fysiskt befinner sig i tre olika länder?

Det är precis den typen av frågor som gör internationell konkursförvaltning till ett av de mest komplicerade juridiska områdena som finns. Och det handlar inte bara om juridik – det handlar om tid, pengar och ibland ren diplomatisk fingertoppskänsla.

En konkursförvaltare som arbetar med rent svenska ärenden har redan fullt upp med att jaga tillgångar, granska bokföring och hantera fordringsägare. Lägg till ytterligare jurisdiktioner, språkbarriärer och motstridiga rättssystem, och du har en cocktail som kan ge vem som helst huvudvärk.

EU:s insolvensförordning – hjälp eller huvudvärk?

EU:s insolvensförordning (recast från 2015) var tänkt att skapa ordning i kaoset. Och visst, den har gjort saker bättre. Grundprincipen är enkel: huvudförfarandet ska inledas i det land där gäldenären har sitt "centre of main interests" – COMI, som det kallas i branschen. Men vad som faktiskt utgör COMI? Det är inte alltid glasklart.

Ett bolag kan vara registrerat i Sverige men ha sin faktiska ledning i London och sin operativa verksamhet i Nederländerna. Var ligger då tyngdpunkten? Domstolar i olika länder har ibland kommit till helt olika slutsatser. Och det skapar osäkerhet. Osäkerhet som kostar pengar.

Förordningen tillåter dessutom sekundära förfaranden i andra medlemsstater, vilket i teorin ska skydda lokala borgenärer. Men i praktiken skapar det parallella processer som behöver koordineras. Och koordinering mellan rättssystem som har helt olika syn på allt från förmånsrättsordning till lönegaranti? Det är ungefär lika smidigt som att dirigera en orkester där hälften av musikerna spelar efter helt andra noter.

Utanför EU blir det ännu mer komplicerat

Inom EU finns åtminstone ett ramverk. Men vad händer när tillgångar befinner sig i USA, Schweiz eller Förenade Arabemiraten? Då finns det inget gemensamt regelverk att luta sig mot.

UNCITRAL:s modellag om gränsöverskridande insolvens antogs 1997 och har implementerats av ett fyrtiotal länder. Sverige är inte ett av dem. Det innebär att svenska konkursförvaltare som behöver agera utanför EU ofta tvingas förlita sig på bilaterala avtal, sedvanerätt eller ren god vilja från utländska domstolar.

Jag har pratat med förvaltare som beskriver processen som att "navigera utan karta". Du kan ha en helt legitim fordran på tillgångar i ett annat land, men om det landets rättssystem inte erkänner det svenska konkursbeslutet – ja, då står du där. Med tomma händer.

Den mänskliga faktorn i gränsöverskridande ärenden

Det pratas mycket om juridiska ramverk och förordningar. Men en sak som ofta underskattas är den rent praktiska dimensionen. Att vara konkursförvaltare i ett internationellt ärende kräver mer än juridisk kunskap. Det kräver relationer.

Du behöver lokala advokater som du litar på. Du behöver förstå affärskulturer som skiljer sig markant från den svenska. I vissa länder tar det veckor att få ut handlingar som i Sverige levereras på en dag. I andra länder är rättssystemet så överbelastat att ditt ärende hamnar sist i en lång kö.

När ett bolag har verksamhet i flera länder ställs det särskilda krav på den konkursförvaltare med internationell kompetens som utses för att hantera de komplexa gränsöverskridande frågorna. Det räcker inte med att kunna svenska konkurslagen utan och innan – du måste förstå hur den interagerar med andra rättssystem, och du måste kunna kommunicera effektivt med aktörer som har helt andra referensramar.

Tillgångsspårning över gränser – jakten på det som gömts

En av de mest frustrerande aspekterna av internationell konkursförvaltning är tillgångsspårning. Oseriösa gäldenärer vet att gränser skapar gömställen. Pengar kan flyttas till jurisdiktioner med strikta banksekretesslagar. Fastigheter kan registreras i namn som är nästan omöjliga att koppla till den faktiska ägaren.

Och verktygen som en konkursförvaltare har till sitt förfogande? De varierar enormt beroende på var tillgångarna befinner sig. I vissa EU-länder kan du relativt snabbt få frysningsbeslut. I andra jurisdiktioner kan processen ta månader – om den ens lyckas.

Digitala tillgångar gör det hela ännu knepigare. Kryptovalutor. NFT:er. Digitala plånböcker som kan finnas var som helst – eller snarare ingenstans i fysisk mening. Hur fryser du en Bitcoin-plånbok vars privata nyckel bara finns i gäldenärens huvud? Det är en fråga som rättssystem världen över fortfarande brottas med.

Framtiden kräver mer samarbete, inte mindre

Globaliseringen saktar inte in. Företag blir mer internationella, inte mindre. Och det betyder att gränsöverskridande konkurser kommer att bli vanligare. Inte tvärtom.

Sverige behöver fundera på om det inte är dags att implementera UNCITRAL:s modellag. Det skulle ge svenska förvaltare bättre verktyg utanför EU:s gränser och göra det lättare för utländska domstolar att erkänna svenska konkursbeslut.

Men lagstiftning är bara en del av pusslet. Utbildning är en annan. Alltför få svenska jurister specialiserar sig på internationell insolvensrätt, trots att behovet växer. Och de som gör det vittnar om att det saknas strukturerade nätverk för samarbete mellan förvaltare i olika länder.

Men vet du vad? Det finns hopp. Organisationer som INSOL International och det europeiska nätverket för konkursförvaltare arbetar aktivt med att bygga broar. Digitala verktyg för informationsdelning blir bättre. Och medvetenheten om problematiken ökar – sakta men säkert.

Det som krävs nu är politisk vilja och praktisk handling. För borgenärerna – de som faktiskt förlorat pengar – bryr sig inte om jurisdiktionsgränser. De vill ha sina pengar tillbaka. Och det är konkursförvaltarens jobb att göra sitt bästa för att det ska hända, oavsett hur många gränser som behöver korsas på vägen.

Mäklare Upplands Väsby